All Out War – Dying Gods 12” (Organized Crime Records)
Att 1991, i dyningarna av youth crew/positive hardcore vågen, vara ett hardcoreband som spelar extrem-metal mottogs minst sagt skeptiskt av scenen. Något som sångaren Mike Score kommenterade med:
”If you think we’re too metal, start you own fucking band”
Faktum är att tidiga låtar är något av det skitigaste, råaste och hårdaste som skrivits, oavsett genre. All Out War blev följaktligen en av pionjärerna inom genren metalcore. Det vill säga metalcore innan termen blev förvanskad av pretty boys med halstatueringar och stuprörsjeans sittandes under själva röven. (Jag är fullt medveten om att klaga på ungdomars klädsel och musiksmak riskerar att göra mig till en utdaterad ”det var bättre förr”-gubbe. I det här fallet är jag dock villig att ta den risken.)
All Out War har varit ett av mina favoritband sedan ”For thoes who where crucified” från 1998, då Victory records drog en sista suck och plockade upp en drös på den tiden helt okända band (typ: Blood For Blood, Skarhead, No Innocent Victim och All Out War). Det här var innan Tony Victory övergick till att lämna in bajskorvar istället för master-tapes till vinylpresserierna.
Under de 17år som jag har peppat bandet har de varit kraftigt underskattade. På senare år har dock All Out War faktiskt fått lite hype, men vad detta beror på har jag svårt att förstå. Bandet har trots allt inte släppt någon platta sedan 2010. Kanske är det avsaknaden som fött ett sug.
Sedan fullängdsdebuten ”Truth in the age of lies” (1997) har Newburgh-bandet prånglat ut hela 7 stycken LP’s, något som ytterst få hardcoreband kan överträffa. Det är ännu färre band som är så konsekventa med att leverera låtar som låter likadant. Till dags datum har AOW gett ut närapå 100-låtar som innehåller lika mycket variation som sill och strömming. Som tur är är ”låten” i alla sina 100 utföranden ett välorkestrerat musikaliskt massmord.
Texternas tema varierar mellan krig, religion eller religionskrig och krigsreligioner. Jag var kort sagt ganska på det klara med hur kommande plattan skulle låta
Den första låten jag hörde, förutom den sedan tidigare släppta introbetonade, titelspårs-låten, var ”Arise”. Redan här börjar varningsklockorna klämta. Vad är det som händer? Textraden ”the smell of revolution is in the air” är som hämtad ur en Scorpions-låt. Jag börjar på allvar frukta att kungarna, på klassiskt Hatebreed-maner, skjutit sig själva i metalfoten och börjat med arenarockande anthem-hardcore. Som tur var visade denna fadäs till låt vara en cover av Brittiska crustarna Amebix.
Den andra covern på denna 7-låtars EP är av den framlidne gothrockaren Peter Steel’s gamla crossoverband Carnivore. Sistnämnda band har varit förpassade till reabacken den senaste 20 åren men är p.g.a rådande crossover hype skållheta. Jag funderar på om Score & co har ett finger på samtidens puls eller har de bara missat de senaste två decenniernas trender.
Dying Gods ligger nu på ”Spottet” där jag plöjer den frekvent tillsammans med övrig backkatalog. Jag väntar tålmodigt på att min preorder bestående av 3st LP’s, två tischor, CD och patch ska dyka upp. Tyvärr har mina paket en kuslig tendens att slarvas bort av posten. I och med att det idag är två dagar efter releasedatum byggs min irritation upp allt mer.
Fuck Postnord, fuck snuten, fuck SL, fuck västtrafik, fuck sos alarm, fuck G4S
Av: Daniel Nätterdal
Podcast: Play in new window | Download